Varför lever jag inte när jag har tid för det?

Jag vill så gärna skriva något här. Något i betydelse, något vacker, något stärkande. Vad som helst som är värdigt nog. Men det finns inget sådant inom mig. Vad ska jag säga? Allt inom mig är ovärdigt och olockande. Jag lever samtidigt som jag inte gör det. Jag lever med nöd och näppe. Jag andas och befinner mig i skolan som en levande människa men känner ingenting, jag är just det: ingenting.
 
Jag kommer vara en av dem som i vuxen ålder ångrar att jag inte levt. Att jag inte åkt på spontan resor till städer som exempelvis Göteborg och druckit vin med vänner jag ännu inte träffat. Att jag inte träffat mer folk, att jag inte gått på fester. Jag ångrar mig redan nu. Jag låter det mörka och jobbiga inom mig styra mitt liv, jag vågar aldrig prova något nytt i rädsla för att få ångest. Jag vill uppleva saker, bli kär, få mitt hjärta krossat, komma över honom/henne och bli kär igen. Jag vill hångla och veta att det är sådant tonåringar gör. Jag vill bara få leva som en tonåring ska göra. Istället sitter jag och pluggar nästan 10 timmar per dag sju dagar i veckan. Jag vet att jag valt det själv men jag får faktiskt klaga för det är inte rätt. Det är inte rätt att få den pressen på sig som finns i dagens samhälle. Ska man inte få vara tonåring när man väl är det? 
Känslor/Åsikter | |
Upp