Min resa

Okej. Nu ska jag ta och prata om något jag velat prata om länge men aldrig vågat. Detta har berott på att jag är så osäker på denna front och sedan just för samhällets ideal. 
 
Jag har under flera års tid haft ett oändligt starkt självhat. Detta mest över min kropp. Jag börjar gråta varje gång jag ser min kropp i spegeln. Jag HATAR den. Enda sedan jag var 5 till jag var ungefär 14 år led jag av låg fetma. Jag fick till slut nog och bestämde mig för att gå ner i vikt. Jag har aldrig tyckt om min kropp så jag tänkte att jag kanske skulle tycka om den mer om jag gick ner i vikt. Jag, mamma och min mentor kontaktade min dåvarande skolsköterska för hjälp. Hon skulle hjälpa mig hålla koll så att jag åt rätt, så att jag gick ner som jag skulle. Jag gick hos henne en gång i veckan. Till en början var allt normalt, jag gick ner ca 0.5kg på två veckor men efter ca tre veckor började allt gå för snabbt. Jag gick ner 3-5kg per vecka under tre månader. Jag hade då gått ner ca 10kg. Men jag var fortfarande inte nöjd. Jag hatade min kropp nästan ännu mer än innan. För allt jag såg var fett fett fett. Det pratades om att jag skulle bli skickad till ätstörningsenheten, men jag vägrade, för jag var inte sjuk. Några dagar innan sommarlovet mellan åttan och nian pratade en av mina två närmaste vänner med vår klassföreståndare(min mentor)om att hon tyckte att jag hade börjat sluta äta. Att hon märkte att det inte var rätt till. Min mentor pratade då med skolsyster och när skolan hade slutat fick jag en tid, vi skulle träffas även på sommaren tyckte hon. Mamma fick var med denna gång, detta pga att allt gick för snabbt. Det börjades prata om äs(ätstörningsenheten)men också om att jag skulle gå och prata med kuratorn på skolan. Jag orkade inte säga emot, jag menar, min kropp var helt slut och jag var helt slut. Under sommaren var jag väldigt strikt med vad jag åt, jag tränade mycket, var ute och sprang när jag inte tränade fotboll. 
 
När jag sedan började skolan igen, fortsatte jag gå hos min skolsyster men också hos kuratorn. Jag gick där ett tag men inget blev bättre,jag började skada mig allt mer osv. Därför träffades jag, min mamma och pappa, skolsyster och sedan kuratorn och pratade om hur vi skulle göra, eller ja vi pratade om atrt kuratorn skulle skicka en remiss till BUP vilket hon gjorde. Dom informerades om att jag hade självskadat, haft problem med maten och hade symtom av depression som dom såg. Jag kom dit ca 3 månader senare och sedan dess har jag gått där.
 
Jag har gått upp otroligt mycket i vikt vilket jag hatar. Jag har igen bestämt mig för att förändra min kropp men vet ni? Jag tänker aldrig göra det på samma sätt som innan igen. Det var bland det västa jag varit med om. Jag hatade min kropp så mycket att jag knappt ens ville duscha pga att jag då skulle få se min kropp. Ett själv hat så starkt önskar jag ingen, inte ens min värsta fiende. För jag lovar er, det förstör en tillslut. Jag har hatat mig själv under flera år men inte så mycket som jag hatade mig själv då. Tänk er att så fort jag stoppade ett extra riskorn i munnen höll jag på att börja gråta. Jag höll på att explodera av ångest. Det är inget liv, det är en mardröm. Så snälla tro mig när jag säger att är fina precis som ni är. Jag vet att det är skit svårt att tänka så när idealet är så jävla fucked up. Men jag lovar er, NI ÄR PERFEKTA PRECIS SOM NI ÄR. Och till er som lider av någon slags ätstörning, ni klarar detta. Jag fick höra av min psykolog när jag började där att jag var på gränsen till anorexia. Det fick mig att tänka om. Min allra bästa kompis har lidit av anorexia i snart 3 eller 4år och jag visste vilket helvete hon hade/har och vilket helvete hennes familj hade/har och tänkte då att, nej, jag tänker inte utsätta mig själv eller min familj för detta. Jag tänkte kämpa för att komma ifrån detta beteende och det gjorde jag. Jag hör fortfarande alla dessa tankar och ja ibland låter jag dom styra mig men absolut inte på samma nivå som innan. Jag har lärt mig leva med det. Så snälla ni, som är sjuka i ätstörningar, eller har ett självskadebeteende, lider av depression, är självmordsbenägna eller har någon annan diagnos. Fortsätt kämpa för alla ni är starka, för ni finns ju fortfarande här eller hur? Ni har ju inte gett upp än. Detta visar bara hur otroligt starka ni är. Jag tror på er och jag skickar all min styrka till er, ni klarar detta.
Känslor/Åsikter | |
#1 - - Linnea-Viktoria:

Älskade Emma, du är så bra, vacker och stark. En sådan inspiration för mig och många andra. Puss och kram, kämpa på. Du är bäst! <3

#2 - - Emma :

Jättefint skrivet! Du är fin och stark!

#3 - - Johanna:

Jag började seriöst gråta när jag läste detta, behövde höra det du skrev i slutet.

Du är så otroligt stark Emma, och du klarar detta. Och vet du? Du är fin precis som du är! Du är helt otroligt vacker. Vill bara ge dig en kram efter att jag läst det här. Du är bäst ♥

Upp