Vart på vägen förlorade jag er?

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta men jag saknar högstadiet. Inte just själva högstadiet men jag saknar att alltid få ha dom personerna som betyder allt för mig vid mig varje dag.
 
Jag mådde piss då, jag skadade mig som aldrig förr, jag hatade mig själv så förbannat mycket och jag ville bara dö MEN jag har aldrig känt mig så ensam och missanpassad som nu. Mina tjejer från klassen är verkligen bäst och jag älskar dom så mycket men dom är inte ni. Inga verkligen inga kan få mig att må så bra som ni två gör.
 
Jag tror inte ni läser detta men jag vill bara få ur mig allt. Jag ser hur ni går vidare, skaffar nya kompisar, har roligt men jag jag är kvar här ensam, gömmer mig för sanningen och är lika trasig om inte trasigare än då. Jag försöker att inte tro på att ni har några bättre nu, några som ni älskar mer än ni någonsin älskat mig. Jag förstår för jag skulle också gjort det, hittat någon bättre än mig. För det är ni verkligen värda. Jag är så glad att jag under tre år fick vara en del av erat liv. Jag hoppas innerligt att jag fortfarande får vara det men det känns som att ni försvinner, försvinner bort från mig. Eller är det jag som börjar bygga upp muren igen? Den muren som ni rev ner, som ni fick mig att passera. Jag tror inte jag kommer kunna lite på någon som jag litade på er. Jag kunde säga allt till er för ni brydde er inte om att jag var trasig. Jag saknar er så mitt hjärta krampar. Just nu rullar tårnarna ner för min kind för jag vet ärligt inte hur jag kommer klara mig utan er.
 
Folk säger att det är normalt. Man glider isär när man börjar på olika gymnasium men vi skulle ju inte bli dom. Vi skulle ju hålla ihop, för vi var ju vi. Det gör verkligen ont när jag tänker på detta. För jag går isär när jag inte är med er. Varje dag är en kamp och varje skoldag är ett krig. Förr vaknade jag och ville gå till skolan för jag visst att ni fanns där, men nu, nu känns det meningslöst för ni är ju inte där. Ni är ju någon annanstans och tänker inte på mig. Inte som jag tänker på er. Jag kan inte förklara hur mycket ni betyder för mig, för den kärlek jag känner för mig är obeskrivlig. Ni får mig verkligen att må bra. Ni är mina antidepressiva. Jag älskar er. Mitt hjärtas lågor.
Känslor/Åsikter, Texter | |
Upp