Utan dig är jag för evigt trasig

"Det är svårt att ha livsglädje när allt gå emot en.
När livet blir svårt igen varje gång det börjar bli lättare.
Att, så fort en tror att en är kvitt ångesten slår den ned en hårdare än aldrig förr.
och när jag tänker på just detta tänker jag på Håkans låt bådasidor nu, för han beskriver mina känsla så bra:
'och nu minns jag jag förstår inte livet, inte det minsta.' "
 
"Det är läskigt hur en person kan gå från att inte betyda ett dugg till att vara allt ens tankar kretsar kring.
Du går runt och runt i mina tankar och jag undrar hur mitt liv skulle sett ut med dig i det.
Jag får aldrig veta det, eller hur?
För du kommer aldrig finnas i mitt liv.
Du kanske inte tror att det spelar någon roll.
Men det gör det, det spelar sån jävla stor roll, okej?"
 
"Ett hjärta klarar bara av att brista ett antal gånger innan skadan blir bestående.
Men hur kommer det sig då att vissa får deras hjärta brustet så många gånger?
Och varför är det alltid dem som älskar mest, dem av kärlek bestatta som slutar upp med brustna hjärtan?"
 
"Det var du som satt där vid min sida när tårarna rann och sorgen dränkte mig.
Det var du som höll om mig och lovade att du skulle finnas där hela vägen.
Det var du som lovade att du aldrig skulle lämna mig och att du för alltid var min.
Men vart är du nu?
Nu när helvetet är tillbaka och jag är lika trasig som innan, vart är du då?"
 
"Jag är trasig.
Du är trasig.
Snälla, låt oss vara trasiga tillsammans.
Snälla, låt mig inte stå där utan din hand i min, dina kyssar på mina läppar, andan i halsen och tårarna dansandes ner för min kind.
Snälla, var där med mig, låt mig hjälpa dig att laga det som är trasig i dig, precis som du hjälper mig att laga mig själv.
Du är allt jag vill ha, allt jag behöver.
Utan dig är jag för evigt trasig.
Utan dig tar jag inte ett andetag till."
 
Texter | | En kommentar

I tre år, sju månader och 28 dagar var det vi två. Nu är det bara jag.

Det var länge sedan jag lät fingrarna leta sig fram på tangent bordet för att bilda ord som blir till meningar som blir till stycken. Alldeles för länge sedan, så ikväll har jag skrivit en mycket kort novell som jag tänkte dela med mig av, hoppas ni tycker om den, puss.
 
 

Jag kände gräset kittla mot mina bara ben när vi satt där på gräsmattan i parken. Ur högtalarna strömmar Håkans ljuva stämma och bredvid mig sitter flickan jag skänkt mitt hjärta till. Runt om oss dansar folk med ölburkar och vinglas i händerna, sjunger för full hals och sitter och umgås med sina nära och kära samtidigt som de röker varsin Malbouro. Jag lade mig ned i gräset och tittade upp mot himlen. Jag känner hennes fingrar mot mina som trevade sig upp längs min arm. Hon stannade upp vid mina ärr. Hon lät fingrarna dansa över dem samtidigt som hon böjde sig för att kyssa dem. Hon lade sig ned bredvid mig och sa att stjärnorna påminde henne om mina ögon. Jag lutade mig över henne för att leende kyssa hennes vackra läppar. När vi legat där i det fuktiga gräset, vad som kändes som en evighet, ställde hon sig upp, tog min hand och sa: ”Jag vill dansa med mitt livs kärlek.”. Jag fnittrade sådär nervöst men lyckligt och reste mig upp och sökte mig in i hennes famn. Jag trivdes där, i hennes famn med ansiktet inborrat mot hennes hals. Så dansade vi i flera timmar. Tiden bara försvann när jag var med henne, hon fick hela min värld att stanna och mitt hjärta att bulta som aldrig förr.

 

Tidigt på morgonen därpå, runt 04:30 någon gång drog vi oss hem med vännerna vi gick till parken med. Vi gick tätt tätt intill varandra så våra fingrar snuddade vid varandra, vi gick så under några minuter tills jag inte kunde stå emot längre och flätade tillslut samman våra fingrar och hon hade sin hand i min, precis där den skulle vara, där den passade som bäst. Hon tittade på mig och kysste mig i all hast. Det var denna kväll vi blev ett, det var denna kväll det blev vi två.

 

Vi gav våra två vänner varsin kram innan vi skildes åt och gick åt varsitt håll och dem gick hem till sitt och vi hem till henne. Jag skulle spendera natten hemma hos henne och jag kände fjärilarna kittlas i magen. Jag hade väntat på det här i flera veckor, till och med månader. Hon tog min hand igen och vi vandrade tyst hem till henne. När vi kom innanför dörren in till hennes lägenhet och vi hade sparkat av sig våra Vans och jag tagit av mig min jeansjacka och hon sin svarta rock tog hon tag om min midja och tittade in i mina ögon och viskade: ”Jag vill att du ska vara min. Jag vill att du ska vara min flickvän för jag är så inåt helvete kär i dig.”. Jag gick närmare henne och kysste henne. När vi kysst klart såg jag in hennes havsblåa ögon och svarade ”Jag är så inåt helvete kär i dig också, min älskade flicka”.

 

Vi gick och la oss som ett par för första gången den kvällen. Att få hålla om henne och veta att hon var min var den finaste känslan jag upplevt. Dagen efter vaknar jag av hur sängen kändes tom och kall för hon var inte i den. Jag hörde hur det plockades men kastruller och hur kylskåpet öppnades och stängdes. Jag reste mig ur sängen och gick i endast trosor ut i köket och där stod hon, men hennes pastell rosa hår uppsatt i en knut på huvudet och iklädd endast ett par svarta spetstrosor och ett förklädde. Jag stannade upp i dörröppningen och bara tittade på henne. Hon tittade på mig skrattade lite och frågade: ”Vad tittar du på din fjant?” och jag gick fram och kramade henne bakifrån och kysste henne i nacken och svarade: ”Min otroligt snygga flickvän” medan jag lät händerna vandra upp till hennes runda, fylliga bröst. Hon vände sig om och kysste mig. Inget fick min kropp att pirra på samma sätt som hennes kyssar.

 

Hon var det bästa jag hade. Det enda som faktiskt betydde något. Men hon är inte längre här med mig. Hon togs ifrån mig och jag vet inte varför. Varför valde han just henne? Varför valde han att trycka av och avsluta livet på min hjältinna, den flicka som höll mig vid liv i nästan fyra år? I tre år, sju månader och 28 dagar var det vi två. Nu är det bara jag.

 

Skriven av Emma Olson 11 oktober 2014

 
 
Texter | | 2 kommentarer
Upp