Som kärlek

Jag sa ju att jag ej skulle kunna hålla mig härifrån.
 
Jag har hamnat i en svacka. En svacka som består av hemsk ångest och en hel del tårar. Jag är stressad så inåt helvete och ibland tror jag att jag har slutat andas för ett tag. Att luften försvunnit ur mina lungor likt livsglädjen ur min kropp. Det är i dessa svackor jag börjar tänka. Tänka på livet, alla de saker jag fruktar. De som får mitt hjärta att stanna av rädsla. Som kärlek.
 
Jag är dödsrädd för att bli kär, men samtidigt är jag dödsrädd för att aldrig bli kär. Jag är rädd för att bli sårad. Att ge mitt hjärta till någon och inte ha en aning om en kommer bli sårad eller inte. 
 
Sedan är det där med känslor. Jag är livrädd för att prata om mina känslor. Det kan jag bara inte göra. Att prata om mina känslor är för mig lika läskigt som det för vissa är att hålla föredrag. Det är endast genom text jag kan förmedla mina känslor. Med en penna dansandes över ett papper som bildar ord kan jag på något sätt förmedla vad som pågår inom mig. Men så fort jag ska prata om det är det som att något sätter stopp och jag kan inte bilda ord. Jag står där och försöker bilda ett ord ihop med ett annat ord i ett försök att bilda en förståelig mening. Vilket jag aldrig lyckas med. Det är en annan anledning till att jag är rädd för att hitta någon som jag håller lite extra kär.
Rädd för att tvingas uttrycka mina känslor, tvingas öppna mig. Rädd för att hen då ska se mig på samma sätt som jag ser mig själv på, alltså att jag är den sämsta varelsen som vandrat på denna jord och lämna mig ensam och lika misslyckad som innan om inte mer. Därför "försvinner" mina känslor för någon så fort jag får känslor för någon. Egentligen försvinner de inte utan de tvingas bort av mig. Det är min försvarsmeckanism. Finns inga känslor så finns det inget som kommer såra mig. 
Alice b beskriver mina känslor om kärlek så himla jäkla bra. Det låter såhär:
 
"Hur tror du jag ska kunna hantera slag efter slag
du får mitt hjärta att stanna
du får det om du stannar annars är jag rädd att det stannar
mitt hjärta det stannar utan dig, utan dig "
 
Detta är något jag inte riktigt vet hur jag ska övervinna. Jag har aldrig varit speciellt uttåtriktad och har sjukt svårt att lära känna nya människor, just för att jag har så himla svårt att öppna mig och släppa någon in. Det är endast ett fåtal människor jag faktiskt kan prata lite om mina känslor med och endast två stycken jag kan prata om alla mina känslor med. Så därför är jag rädd för att träffa någon samtidigt som jag är, som jag sa innan, rädd för att aldrig träffa någon.
Nu kommer säkerligen folk säga att "men vafan är inte alla lite rädda för kärlek?" Och jo må så vara men detta är något som tar upp väldigt stor del av mina tankar och anledningen till detta är att jag fått höra så himla himla många gånger att ingen någonsin skulle vilja ha någon som mig. Jag har fått höra det så många gånger att det blivit mina egna tankar. Tankar som jag tror på och lever efter och därför har jag svårt att öppna mig och börja tycka om någon lite extra.
Allmänt | |
Upp