Jag vill bara inte känna mig så ensam längre, är det så mycket begärt?

Idag är en sån där lördag kväll som vilken annan lördag kväll som helst i mitt liv. En sådan där lördag kväll då jag ligger i sängen och kollar på serier. Men just denna kväll så känns det som att jag vill något mer, jag vill umgås med någon och slippa känna mig så jävla ensam. Jag vill ta en prommenad och bara prata om allt mellan himmel och jord, jag vill bara inte känna mig så jävla ensam som jag gjort på senaste tiden. Jag tror att jag upptäckte förra helgen hur underbart jag tyckte att det var att bara umgås och vara runt människor till sent på kvällen. Jag tror jag insåg hur mycket jag behöver socialisera mig med andra än just min familj. Men samtidigt så tar just nu ångesten och det mörka död på mig. Det är som att all energi har runnit ur mig likt luften ur en badboll. Jag vill göra något men mitt psyke säger nej.
 
Jag vill gå på fester och hänga med vänner som alla andra i min ålder men istället isolerar jag mig och gömmer mig bakom skolböcker. Jag vill lära mig att sluta vara så rädd för att träffa nya människor. Jag vill kunna vara en sådan person som kan prata med vem som helst utan att det könns som att jag ska kvävas. Jag vill inte växa upp och ångra att jag inte levde, att jag inte träffade nya människor. Tänk om jag missar att lära känna någon som kunde ha blivit den viktigaste personen i mitt liv. Jag vill inte vara den som växer upp och aldrig varit kär och aldrig försökt. Jag vill veta hur det känns att få mitt hjärta krossat. Jag vill veta hur det känns att vara sådär upp-över-öronen-kär. Jag vill veta hur det känns att få vara en del av ett gäng kompisar. Jag vill veta hur det känns att faktikst ha någon att umgås med. Jag vill bara så jävla gärna ha någon att ta en promenad med sent en kväll och bara prata med.
 
Jag vill bara inte känna mig så ensam längre, är det så mycket begärt?
Allmänt | |
Upp