Men mest av allt är jag rädd för att allt ska vara lika mörkt och ångestfyllt för resten av mitt liv.

Jag är rädd. För om två dagar är det den femtonde mars. Jaha tänker ni, vad är det för speciellt med den dagen då? Jo den femtonde mars öppnar ansökningarna till Sveriges alla universitet. Om en månad och två dagar ska jag ha ansökt till den utbildning jag vill gå efter gymnasiet. Om en månad och två dagar ska jag ha bestömt min framtid. Men det har jag redan gjort. Jag har bestämt vad jag ska plugga och vart. Det är inte det som skämmer mig utan det som skrämmer mig är att jag inte har en plan ifall jag inte kommer in. Ska jag behöva bo kvar här ett år till då? Ska jag behöva ruttna bort och må så otroligt dåligt under ett år till? Det som skrämmer mig är, tänk om jag går sönder. Tänk om universitetet får mig attt må sådär dåligt som jag tidigare gjort och ännu en gång börjar göra. Jga vill inte ligga där på golvet och gråta för att jag är så stressad och ångesten är olidlig. Jag vill verkligen inte det. Det som skrämmer mig allara mest är det faktum att jag kan misslyckas. Jag kan kugga ragt igenom och det gör mig livrädd. Jag vill inte vara dålig, jag vill klara detta men jag är så himla rädd för att inte göra det.
 
Om 90 dagar tar jag studenten och lämnar mitt liv som gymnasieelev bakom mig. Om 90 dagar kommer jag vara tvungen att börja bygga min framtid, jag kommer vara tvungen att försöka veta vad jag ska göra med mitt liv. Men det vet jag inte. Jag vet inte ens om jag orkar ta mig upp ur sängen imorgon. Allt jag vet är att min dröm är att en dag bli författare. Jag tror aldrig jag någonsin kommer bli det men jag tänker inte sluta drömma. Jag har drömt om att bli författare i närmare fem år och jag tänker inte släppa den drömmen. Att förmedla mina känslor och fantasier genom ord är bland det bästa jag vet. Det finns så många påbörjade noveller som aldrig blir klara pågrund av den förbannade tidsbristen. På grund av att jag inte har den tid jag skulle önskat. Ändå sitter jag här, skriver på detta inlägg fast jag har miljoner andra arbeten att skriva på. Jag kan inte riktigt förstå att jag fortfarande lever. All denna stess och ångest jag har utstått de senaste tre åren har verkligen märkt mig. 
 
Jag vet inte vad jag vill säga med detta inlägg mer än att jag är så förbannat kylven och så otroligt rädd. Rädd för vad framtiden ska göra med mig. Rädd för att jag aldrig ska lyckas. Rädd för att släppa taget. Men mest av allt är jag rädd för att allt ska vara lika mörkt och ångestfyllt för resten av mitt liv.
Allmänt | | Kommentera
Upp