Hur går en vidare från det, att förlora sin självfrände? Del 2

Det har nu gått tre veckor sedan där där kvällen. Det har alltså gått tre veckor sedan jag sist såg Josef och jag saknar honom nästan inte längre. Han är inte längre hela mitt liv, utan det är hon.
 
 
Jag och Lykke fortsatte träffas efter den kvällen. Efter kyssen drog jag med henne ut på altan och jag kände mina vänner le mot mig när jag gick förbi dem. Det var det här de ville, att jag skulle gå vidare. Att jag skulle vara lycklig. När vi väl sätt där tätt tätt intill varandra på altanen i skymningen skrattade hon till och sa "You took me by suprice, girl!" och jag tittade på henne och började skratta. "I supriced myself aswell!", svarade jag med ett leende. "Jag är vanligtvis inte så spontan av mig men det har varit a rough night.", fortsatte jag och tittade på stjärnorna som blänkte på den näst intill svarta himlen. "Nej, jag hörde det.", sa hon och tog min hand. Jag kände mig trygg på något sätt, nästan lagad. Vi satt länge länge och pratade och skrattade hand i hand med varandra. Det var inte förrens solen gick upp och Sofia kom ut på altanen och sa "Men där är du ju, vi tänkte dra nu. Ska du med?" som vi lämnade denna stund och altanen bakom oss. Jag tittade på Lykke och sa "Tack för i kväll, jag vill träffa dig igen. Snart." hon log, kysste mig och nickade "Vilken tur, för jag vill också träffa dig igen. Väldigt snart.". Vi bytte nummer och bara fem minuter efter att vi lämnat Towas hus fick jag ett sms av henne där det stod "Känner fortfarande värmen från dina läppar på mina efter kyssen. Vill ha fler. Snart.". Jag log och kände hur kinderna hettade till. Jelena sneglade på mig och knuffade till min axel med armbågen, "Jag sa ju att detta skulle bli en bra kväll, turturduva!", sa hon samtidigt som hon flinade. "Äsch sluta, vem vet vad som händer? Vem har sagt att vi kommer bli mer än bara vänner?" Sa jag och tittade ut genom fönstret för att inte visa hur lycklig jag var. "Ni såg inte så vänskapliga ut. Folk frågade om ni var ett par efter att ni gått.", sa André och tittade på mig i backspegeln. Jag fnös till och svarade på hennes sms "Jag saknar dina armar om min midja. Vill ha dem där igen. Väldigt snart."
 
"Jamen Happy, hur går det med Lykke? Är ni ett par ännu?", frågade Sofia mig samtidigt som hon knuffade till mig vid revbenen med sin armbåge och flinade. "Men lägg av, vi har bara träffats i tre veckor kan ni snälla ta det lite lugnt?", svarade jag samtidigt som jag rodnade. "Ja ni har träffats varje dag i tre veckor, det borde la ändå betyda något eller?", skrattade Sofia. "Ni är så jävla jobbiga, vet ni det?", sa jag och skrattade. Vi satt och fikade på vårt favorit café som låg ned mot vattnet. Det var nog utsikten som lockade, man såg havet glittra, barnen leka på stranden, segelbåtarna guppa runt på sjön och man kunde höra vågorna skvalpa mot klipporna enda från caféet. Det var lugnande för själen. Jag tittade ut och tänkte på Lykke, på hennes knotiga händer i mina, på hennes leende och hennes magiska röst. Varenda ord hon sa fick min kropp att rysa av välbehag, hennes röst var så speciell. Det surrade till i min telefon som låg på bordet. Jag hann inte ens reagera innan Sofia hade tagit telefonen. Jag skrek till och kastade mig efter telefonen men det var för sent, Sofia hade redan öppnat meddelandet och läste högt. "Jag vill bort, med dig. Jag har bokat en resa till oss, hoppas du är ledig i veckan. Vi ska till Barcelona, bara du och jag!", skrev hon och Jelena gav ifrån sig ett närmare likt ylandeljud. "DU MÅSTE ÅKA, DETTA ÄR SÅ HIMLA ROMANTISKT!!", skrek Jelena så att alla som befann sig i caféet stirrade på oss. Jag titta förläget ner i telefonen "När åker vi?", skrev jag tillbaka. Det gick knappt en minut innan jag fick ett svar "Ikväll.".
 
Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen och jag hade endast hunnit packa ned en knapp tredjedel av det jag skulle ha med mig och vi skulle åka till flygplatsen om en timme. Det låg kläder över hela mitt rum och jag har aldrig kännt mig så nervös och exalterad som i denna stund. Jag skulle få vara själv med Lykke, i en hel jäkla vecka. Jag visste inte vad jag skulle ta med mig, jag hade ju inte förberett någonting. Hälften av alla de saker man brukar ha med sig på resor hade jag inte hemma, så som schampoo, balsam, tandkräm. Hela jag var så panikslagen men så lycklig.
 
Det knackade på dörren. Det var hon. Jag hörde hur mina mamma öppnade dörren och hur de pratade en stund där nere. "Happy, Lykke är här nu", hörde jag mamma ropa. Jag hade inte ens hunnit göra mig i ordning, mitt hår var fortfarande blött efter duschen. Jag såg mig i spegeln. Jag hade en vinröd, brun och svart mönstrad jump-suit på mig och satte upp håret i en knut mitt på huvudet. Jag tog med mig min väska och sprang ned för trappen. Där stod hon med sitt långa mörka hår i två inbakade flätor, klädd i en svart kjol och en senapsgul crop top. Jag kände hela kroppen pirra till. Hon fick hela mig att lysa av glädje. Jag gick fram, kysste henne. "Vad fin du är." viskade jag i hennes öra samtidigt som jag kramade henne. Jag vände mig mot mamma som stod i dörröpningen in till köket. "Hej då mamma.", sa jag och kramade henne. "Hejdå min älskling! var nu försiktiga, lova mig det.", sa hon och tittade på både mig och Lykke. Vi nickade och gick ut, jag vinkade till mamma genom köksfönstret för att sedan sätta mig i bilen mot flygplatsen.
 
Ungefär fem timmar senare var vi framme på hotellet i Barcelona. Det var så vackert, allt var som en dröm. Vi hade utsikt över havet från balkongen, egentligen från sängen också. Hotellet hade 14 våningar och vi bodde längst upp, i 14:e våningen. Jag kunde inte önskat mig något bättre. Det var rena lyxhotellet och jag skulle få spendera en vecka på det hotellet med flickan som stal mitt hjärta. Det är så mycket bättre än jag kunde hoppas på. 
Vi bestämde oss för att gå ut och äta på någon resutrang i närheten av hotellet. Jag höll på och byta om medan Lykke duschade. När Lykke sedan kom ut från duschen hade jag hunnit somna. Jag vaknade av att hon kysste min nacke och viskade "Älskling, du måste vakna nu. Vi ska gå snart" i mitt öra samtidigt som hon la sig tätt intill mig. Jag tittade sömndrucket in i hennes ögon. "Älskling?", frågade jag och log med ena mungipan. "Ja, det är vad du är för mig. Min älskade. Ja om du vill vara det vill säga.", svarade hon och tittade genant upp i taket. Jag lutade mig över henne, kysste henne och svarade "Jag vill vara din älskade, mer än allt annat". Hon log mot mig och drog mig tätt intill henne i sin famn. Vi låg så en lång stund innan hon var tvungen att byta om och vi gick för att leta resturang.
 
Morgonen efter var första gången som jag vaknade i hennes famn som hennes flickvän, även denna gång vaknade jag av hennes kyssar. Det blev en vana under denna vecka, att vakna av hennes kyssar överallt på min kropp. Det blev även en vana att somna till hennes fingrar som dansade runt runt i olika mönster på min rygg om kvällarna. Klockan var runt nio när vi vaknade, jag borstade igenom mitt lockiga hår och satte sedan på mig en röd klänning. Hon släppte ut flätorna som hon hade sovit i under natten och lät det vågiga håret falla ned över hennes vackra ansikte och satte på sig ett par ljusblåa högmidjade jeansshorts och en vit t-shirt. Vi gick hand i hand ned till hotellets matsal och åt våran frukost. Miljön här bara så fantastisk och allt var likt en dröm. Jag trivdes verkligen i hennes närhet.
 
Vi spenderade dagen på stranden, jag med en bok och hon med penna och papper. Hon var så duktig på att fånga skönheten i platsen på pappret. Under denna vecka tecknade och målade hon närmare 30 fantastiska verk. Många av dem föreställde mig. Denna vecka kom att bli veckan som betydde allt för mig. Denna vecka lärde jag mig att älska på riktigt, denna vecka lärde jag mig vad kärlek faktiskt innebar och hur det känns att vara så där löjligt kär. Det var hon, Lykke, som fick mig att älska igen. Det var hon som visade mig att kärlek inte bara gör ont, utan att det också kan vara så otroligt fint. 
 
När vi kom hem från denna vecka i Barcelona var det vi två livet ut. Inget kunde någonsin få oss att sluta älska varandra. När någon frågade efter mig frågade de automatiskt även efter Lykke och lika så om någon frågade efter henne. Efter denna vecka var det inte jag för mig och Lykke för sig utan det var alltid hon och jag. Tillsammans. Vi var tillsammans vart vi än gick. Det tog inte lång tid innan vi tillsammans beslutade oss för att flytta ihop. Efter bara sex månader som ett par ägde vi vår egen första lägenhet. Hon var pusselbiten som fattades för att jag skulle bli hel. 
 
 Nu sitter jag här 43 år senare vid hennes sjukhussäng. Idag 43 år senare var det inte längre Lykke och Happy, utan nu var det bara Happy. Idag 43 år senare var dagen då cancern tog henne ifrån mig och lämnade mig ensam i denna värld. Det är inte längre vi två mot världen utan nu är det bara jag mot världen, singular. Jag gillar inte det, att bli pratad om i singular, för det har alltid varit plural. Det har alltid varit hon och jag. Men inte längre. Idag är dagen då min själsfrände och hela mitt liv togs ifrån mig. Jag tänker på alla de lyckliga stunderna vi hade, alla de små sakerna som man inte tänkte på förrän allt var borta. Jag tänker på alla de barnbarn som hon aldrig kommer få uppleva. Jag tänker på allt det jag inte kommer få uppleva med henne och inser att hon tog med sig det som tillhörde henne. Mitt hjärta.
 
 
Texter | | Kommentera
Upp