Sjunde juni tvåtusenfjorton

För exakt fjorton dagar sedan var det den sjunde juni tvåtusenfjorton. Ett stort datum för alla Göteborgare och även för Ullevi. Det var datumet där Göteborgs stolthet slog publiksrekordet på Ullevi. Han slog Bruce Springsteen med 2 788 personer. Det samlades 69 349 personer för att ta del av mannen som stod där i läder byxor, mussepig-tröja, jeansjacka och hatt. Mannen som bär namnet Håkan Hellström. Jag var en av de 69 349 människor som fick uppleva denna kväll. Det är något speciellt med dessa konserter, hans konserter. Det är något speciellt när en enda individ kan få 69 349 hjärtan att slå i takt, när en enda individ kan få så många trasiga hjärtan att bli hela för en stund. Han lagade mitt hjärta. Under denna kvällen var mitt hjärta helt. Det värkte inte, inget fick mig att gå under, inte den kvällen. För jag var ju där jag mådde som bäst. I publikhavet, två steg från Håkan.
Det är nästan skrämmande hur mycket denna person betyder för mig. Han har hållit mig uppe, han har hjälp mig igenom ett krig, ett krig som ännu inte är över men som en dag, tack vare honom, kommer vara över. Men han vet inte hur mycket han har gjort för mig och det gör så jäkla ont. För jag kan inte tacka honom ordentligt för det han gjort för mig för han vet inte ens om att han räddat mig. Han har fått så många hjärtan att fortsätta slå, hjärtan som mer än något annat bara vill sluta slå. Men tack vare Håkan har enormt många av dessa hjärtan fortsatt slå. Men det var bara inte han som fick mitt hjärta att bli helt, även min älskade Adam var där, han stod där på scenen och dansade sådär charmigt men ändå lite pinsamt samtidigt som han sjöng En midsommarnattsdröm. Aldrig har så många tårar runnit från min kind som då. Dessa killar är verkligen dom finaste jag vet. Men det var inte förrens låten Du är snart där som jag kände hopp. Hopp för att jag en dag ska bli fri. Varje gång jag hör denna låt live får jag alltid en liten glimt av livsglädje. Han är min antidepressiva och mina ångestdämpande. Ingen får mig att må så bra som Håkan.
Kapten Röd intog scenen och publiken jublade. Han sjöng ihop med Håkan sin låt Ju mer dom spottar och det var så fint. Sedan kom underbara Veronica Maggio och sjöng Kärlek är ett brev skickat tusen gånger med Håkan och sedan framförde dem sin duett Hela huset.Det var så fint och dom är fantastiska tillsammans. Och även underbara Freddie Wadling kom och sjöng ihop med honom. Han var också en del av förbandet, han var nog banne mig den gulligaste lilla gubbe jag sett. Sedan var Alice B där och sjöng fri tillslut som förband. Det var så fint. Men allra finast var ju som sagt när Adam kom. Det var som att tiden stannade, världen försvann och jag var så där euforisk. Dom är verkligen det finaste som jag vet och jag älskar dom så mycket.
Allt med denna kväll och dag var magisk, att få stå där på Ullevi med fina vänner, få träffa personer jag pratat med under en längre tid, att få krama dem för första gången. Detta är ett dygn jag aldrig under några omständigheter kommer glömma. Aldrig aldrig någonsin för det är det bästa dygnet i mitt liv. Jag Hoppade, skrattade, dansade, grät, jag var ett emotionellt vrak av lycka. Jag dansade i konfettiregn, kramades med fina vänner, sket i att mina armar var randiga för jag var inte ensam om det. Det var så fint men samtidigt tragiskt när Håkan sjöng "Hon skär sig i handleden i solskenet för hon säger att hon redan sett spanien och världen förtjänar inte dig." och man såg så många personer med ärrade armar sträcka sig efter honom, inklusive jag. Sedan när klockan slog kvart i tolv vandrade jag med mitt skadade knä tillsammans med ca 70 000 andra ut på gatorna i Göteborg, likt en flod av sönder gråtna, sönder dansade och anmält lyckliga människor efter denna helt spektakulära kväll. Tack Håkan. Tack för danserna. Tack för tårarna på kinderna och stjärnorna på himlarna. Men framför allt, tack för att du får mitt hjärta att fortsätta slå. Jag älskar dig mitt hjärtas låga.
 
Håkan Hellström, Texter | | En kommentar

Fattar ni hur bra detta skulle vara?!



Allmänt, Håkan Hellström | | Kommentera

Han är mitt liv, min anledning till att andas.

Jag sitter här i min säng och tårarna rinner ner för min kind. Just för att det gör så ont, just för att det är så långt kvar tills denna smärta lidras på riktigt. Det är 161 dagar kvar till jag kommer få må sådär bra igen, som jag gjorde för åtta dagar sedan. Det gör så ont för det är nu jag behöver det som mest. Nu när mitt hjärta brister och tårarna faller. Jag vet ärligt inte hur jag skulle klara mig utan Håkan.
 
Ja ni får tycka att jag är jävligt töntig nu men han får mig att orka, orka när jag egentligen bara vill ge upp. Jag tror ingen kan förstå hur mycket han betyder för mig. Nu senast, jag hade sån jävla panikångest innan konserten och bara önskade att allt skulle vara över för att jag klarade inte av allt folk. Jag kände tårarna bränna och hjärtat bulta.
 
Men så fort vi hamnade där vid scenen, 2 steg från Håkan gav sig allt och tårarna rann för att jag var så lycklig. För att han gjorde mig så lycklig. Hans närvaro lugnar mig, han får mig att andas igen. Han får mitt trasiga hjärta att bli helt för en stund. Han får mig att glömma allt för en stund. Han är mina ångestdämpande, mina rakblad. Det är med honom jag lindrar min ångest. Han har hjälpt mig så jävla mycket, mer än han någonsin kommer förstå. Det gör ont i mig att han inte vet hur mycket han betyder för mig och att jag inte fått träffa personen som gör mig hel, för det är det han gör. Han håller ihop mig. Hans röst får mitt hjärta att pumpa även fast jag vill att det ska sluta pumpa. Men snart står jag där igen och gråter, skriker, dansar till min älskade med min tjejer förhoppningsvis. Åh det finns inget jag längtar mer till än det. 
7 juni 2014 är dagen jag kommer få leva igen.
 
 
Ord kan inte bskriva min kärlek till honom. Orden jag skrivit här är inte tillräckligt. De kan inte visa alla de känslor som jag har för den här mannen. Jag har många gånger sagt att jag ska ha en del av honom på min kropp. Hans namn vid handleden och folk har så sagt till mig "Nej Emma, gör inte det, du kommer ångra dig, du kommer växa upp och kanske växa ifrån honom, fattar du?" Men det spelar ingen roll för han kommer aldrig försvinna ur mitt liv, även om jag nu mot förmodan skulle sluta lyssna på hans musik så skulle han fortfarande vara den som hållit mig vid liv så många miljoner gånger. Han kommer alltid vara min hjälte och aldrig någonsin kommer jag glömma honom och vad han gjort för mig. Så jag lovar er att en dag kommer hans namn sitta där ovanför mina förbaskade ärr, som han hjälp mig att sluta skapa.
 
 
Håkan Hellström, Känslor/Åsikter | | 3 kommentarer
Upp