När en känner sig så liten och obetydlig

Jag vill lämna ett avtryck här, skriva något i betydelse. Något som faktiskt på något konstigt sätt kan hjälpa någon eller kanske hjälpa mig själv att förstå varför jag ger upp innan jag ens försökt.
Men jag kan inte för jag vet inte ens hur jag ska formulera mig för att ens låta lite övertygande. Jag kan inte ens övertyga mig själv att det är värt att få sitt hjärta krossat och försöka än att ångra att en aldrig ens försökte. Hur ska jag då kunna skriva och övertyga någon att det går att leva en dag till, att en inte kommer dö av alla de ångestattackerna en får utstå.
 
Idag är kanske en sådan dag då jag behöver bli övertygad av någon att jag inte kommer dö av allt det onda inom mig, att det är okej att känna, att jag(ja ni kan väl ljuga åtminstone? för min skull)inte är så värdelös som jag tror och att det kommer bli bättre. Kanske är det just därför jag inte kan övertyga någon att allt blir bättre för att jag tror inte på det själv just nu. Kanske är det just därför jag inte kan övertyga mig själv att det är värt att ge sitt hjärta rakt ut för att det gör för jävla ont i hjärtat just nu och jag klarar inte av mer smärta.
 
Ja jag har dåliga dagar, väldigt många av de nu för tiden. Dagar där jag önskar mer än allt att jag kan få fly, få försvinna. Dagar jag inte vet hur jag ska hantera min egna förbannade känslor. Idag är en sådan dag. Idag gör allt lite extra ont och jag saknar så mycket och önskar så mycket. Idag är en sån dag då jag vill mer än alla de andra dagarna bort från denna jävla stad, bort från idioter, bort från allt det jag hatar med denna stad. Idag är en dag då jag behöver en trygg famn att luta mig emot, en dag då jag är för instabil för att ge pepp till någon annan hur mycket jag än skulle vilja.
 
Känslor/Åsikter | | Kommentera

Åttonde mars - Internationella kvinnodagen

Skulle vilja ändra kvinnor/tjej till ickemän i dessa bilder.
 
Idag är det den 8:e mars. Den internationella kvinnodagen. Det är INTE en dag att fira, vad finns där att fira? Att alla vid ett annat kön är män är förtryckta. Jag tänker då inte tacka och bocka för att jag är född med en fitta när allt jag har är en dag om året där jag kan känna mig uppmärksammad och hedrad.
Idag är en dag där vi ska visa alla män hur mycket vi behöver feminism. Idag är en dag då vi ska skrika och slåss för våra rättigheter. Idag är en dag likt alla de andra 364 dagarna.
Jag behöver feminism för att slippa gå med nycklarna hårt pressade mellan fingrarna när jag går hem ensam.
Jag behöver feminism för att slippa vara rädd för varenda man jag möter på stan.
Jag behöver feminsim för att jag ALDRIG vill att min barn som är ickemän ska känna sig lika utsatta och rädda som jag gör i detta samhälle.
Jag behöver feminsim för att jag ska kunna bära vilka kläder jag än vill utan att jag ska få skulden vid en våldtäkt.
Jag behöver feminsim för att min kropp ska sluta sexualiseras och för att män ska förstå att min kropp är min och endast min.
Jag behöver feminism för att vara trygg i dagenssamhälle.
Av alla dessa skäl jag radade upp hör ovan och oändligt många fler är jag feminist. Jag är feminist för mig och mina rättigheter men också för andras rättigheter och för ett jämnställtsamhälle.
 
Så kom inte och säg att feminism inte behövs, för det gör det. Det behövs för att alla ickemän ska känna sig trygga i detta patriarkalasamhälle.
Känslor/Åsikter | | En kommentar

Askersund blir aldrig min stad

Att en mäniska kan vara så usel på att ta selfies som jag är?
 
Vad har jag gjort idag? Jo jag har städat mitt rum, det är väl allt. Jag borde väl plugga lite fysik också men har tyvärr(läs: med glädje)inget college block att använda för tillfället så jag får ta upp pluggandet igen på torsdag. Annars så försöker jag väl finna bevis på att jag lever. Men ännu har jag inte funnit några. Jag drömmer mig bort, bort från denna helvetes stad. Bort till tiden då jag slipper gå samma asfalterade väg till och från bussen hem från skolan som jag egentligen bara avskyr. Det är väl inte själva skolan jag hatar. Utan folket som är i den, folket som bor i samma stad som jag själv. Folket som alltid sett ned på mig och som alltid fått mig att känna mig som den mest värdelösa människa som vandrat på denna jord. Folket som ger mig en klump i magen så fort jag ser en skymt av dem. Men om ett och ett halvt år så behöver jag aldrig mer se dessa personer. Om ett och ett halvt år flyttar jag förhoppningsvis långt bort från denna stad och börjar om. Om allt går som jag tänkt ska jag läsa till civil ingenjör i Linköping om ett och ett halvt år och om sådär sex och ett halvt, sju år så flyttar jag mot Göteborg och ska aldrig vända om. Det är min stad. Mitt hem. Jag har suttit och tittat på lägenheter i både Göteborg och Linköping och drömt mig bort, kännt en gnutta hopp inför framtiden. Jag ska dit en dag, det lovar jag. Nu snackar jag ju mest bara trams så jag får väl säga hejdå och så får ni ha det bra till nästa gång vi hörs av. Puss
Allmänt, Känslor/Åsikter | | En kommentar
Upp