Hur går en vidare från det, att förlora sin självfrände? Del 1

Hallå i stugan! Jag har suttit i flera flera månader och skrivit en novell och nu har jag äntligen skrivit klart den. Dock är detta bara en början för jag har en idé till en fortsättning men tyckte att det skulle bli alldeles för långt att fortsätta med den i detta inlägg så detta får bli del ett så kommer del två förhoppningsvis senare i juli eller augusti. Hoppas ni gillar den, ha det fint.
"Det är väl sant som de säger", tänker jag samtidigt som jag tittar på gruppen människor som sitter framför mig. "Att livet kan vara rätt fint ibland". Vi hade bestämt häng i stadens finaste park. Jag och mina allra bästa vänner och deras plus en. Vi var en grupp på sju personer. Dessa människor var min andra familj. Eller ja åtminstone de tre personerna som oavsett vad är mina krigare, som avsett vad livet gör med mig håller mig långt över ytan. 
Vi satt där i solen och bara skrattade och pratade om allt från hur vi ska klara av det sista året på gymnasiet utan att dö av tristess till hur det känns när hjärtat går i tusen bitar och det inte finns något som kan lappa ihop det. Den period i livet som jag just nu går igenom. Jag har precis brutit upp med personen som jag skulle göra allt för. Personen som ständigt sa till mig hur mycket han älskade mig. Personen som efter mer än fyra år tillsammans med mig valde att ligga med någon annan. Personen som valde att ta mitt hjärta och stampa så hårt på det att jag tvivlar på att det går att laga igen. Det är tre månader sedan nu men inte har det blivit lättare. Nätterna är värst. Att ligga ensam och känna hjärtat falla i bitar mer än det redan gjort och tankarna om att det var mitt fel är det som gör ondast. Tanken på att jag inte var tillräcklig för honom, att han valde någon annan framför mig för att jag var inte tillräckligt bra. Det är det som gör ont. Så ont att jag ibland kan glömma bort verkligheten.
 
"Happy, hallå? Jorden anropar", säger Sofie skrattandes och viftar frenetiskt med armarna framför mig. "Vad tänker du på egentligen?", fortsätter hon när hon märker att jag är tillbaka till verkligheten. "Josef", sa jag med tårar i ögonen och ett försök till leende. Hon tittar på mig med huvudet på sne och medlidande i blicken, sådär som hon alltid gör när detta dras upp. "Du måste släppa honom, det vet du Happy!" sa Sofia och tittade bekymrat på mig. Jag vet att hon hatade att se mig såhär. Det var en av anledningarna till att jag älskar henne mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. Lika så med André och Jelena som vid detta laget höll mig i handen. "Du vet att allt kommer bli lättare om du bara släpper taget.", sa Jelena med mjuk röst. "Han är inte ens värd dina tårar, Happy.", konstaterade Jelenas pojkvän, Anton. "Du är värd så himla mycket mer och det vet du innerst inne." fortsatte han och log försiktigt mot mig. Jag kände tårarna lämna mina ögon och falla ned för min kind och träffa mina leende läppar. "Hur i helsike skulle jag någonsin överleva utan er? Vet ni hur många gånger jag ställt den frågan till mig själv per dag, eller?" svarade jag samtidigt som jag med baksidan av handen torkade bort tårarna som befann sig på min kind.
 
Senare samma kväll kändes det som jag skulle dö. Som att hela min kropp gjorde exakt allt för att ta död på mig, som alltid. Allt jag kunde tänka på var vad det var som jag gjorde som var så fel, så fel att han lämnade mig. Den enda slutsatsen jag kommer framtill varenda gång är att det var allt med mig. Jag var felet. Jag var anledningen till att han lämnade. Det var jag för jag är den mest vidriga och värdelösa människa som någonsin skapats. Det visste jag ju. Men jag trodde att han verkligen menade allt han sa om att jag var allt han behövde, allt han kunde tänka sig. Men det var inte så. Han var allt för mig och jag var inget för honom. Varje kväll, varje gång är det någonsans här jag skriker så högt och så mycket att min hals börjar blöda. Det är ungefär här som det slutar med att min pappa krampaktigt får hålla i mig för att hindra mig själv från att på alla vis jag kan göra mig själv illa. Det är ungefär här tårarna kommer och hela kroppen börjar skaka. Det är ungefär här som mamma kommer och lägger sig hos mig och lämnar inte min sida förens morgonen därpå. Det är ungefär här som jag förstår att han var pusselbiten som behövdes för att jag skulle vara hel.
 
Inte nog med att allt jag ser och allt jag hör påminner mig om honom så går han i min klass. Vi båda valde estet, han i musik och jag i bild. Även fast vi inte har de estetiska lektionerna ihop så har vi kärnämnena ihop. På skolan är vi  nio bild-tvåor och det är fjorton musik-tvåor. Därför har skolan valt att slå ihop oss till en enda stor klass. Inte nog med det så går Elin, tjejen han låg med, i samma klass som oss, hon är likt honom en musikestetare. Kanske var det det som lockade, att de hade något gemensamt på ett annat sätt än vad vi hade. Visst jag kan sjunga men jag har aldrig varit tillräckligt passionerad av musiken för att ha det som intresse, men det hade Elin. Att bli konstnär har alltid varit min dröm. Vi skämtade om att han skulle bli en känd sångare och jag en känd konstnär och så skulle vi bo en mysig lägenhet i Stockholm och leva vår dröm. He were my muse and I was is. Han skrev låtar om mig och jag målade bilder av honom.
 
Jag minns såväl en sen sommar kväll. Vi var vid stranden vid hans sommarställe. Jag hade min svarta bikini som jag visste att han älskade på mig och en av hans rödrutiga skjortor på mig den kvällen. Han hade sina jeansshorts och en vanlig grå T-shirt med uppvikta ärmar. Jag låg med huvudet på hans lår samtidigt som jag målade solnedgången som tog rum framför oss och han spelade på sin gitarr och nynnade på något i försök att skriva ny låt. Jag började tyst för mig själv sjunga med till melodin utan att ens tänka på vad jag gjorde. Han stannade upp och sa "Kan du sjunga det där igen?". Jag vände mig förvånat mot honom och sa "vadå det jag sjöng nyss?" "Ja, precis. Sjung det igen!", svarade han samtidigt som han började spela melodin igen. "I looked at you and I saw beauty. Trough your eyes I could see beauty in our world.". Han kollade på mig och viskade "Det är så jag känner för dig, Happy. Det finns ingen som får mig att känna mig så levande som du gör." jag satte mig upp och kysste honom. "Det finns ingen jag hellre skulle dela mitt liv med än du", svarade jag utan att ta bort mina läppar från hans. Det var i den stunden jag för första gången förstod hur mycket jag verkligen älskade honom. Jag älskade allt med honom, att dra fingrarna genom hans lockar, att få kyssa honom godmorgon, att få ligga i hans famn och veta att jag var trygg, att han varje gång jag blev sur på honom log sådär gulligt med ena mungipan eftersom han visste hur mycket jag älskade när han gjorde det. Han visste allt om mig, han var inte endast min pojkvän utan han var även mina bästa vän. Han var den jag sökte tröst hos när allt jag ville var att slita upp bröstkorgen av smärta. Han var den som höll ihop mig när min syster dog. Han var den som fick mig att inse att hon faktisk fanns där hos mig, bara i en annan skepnad. Han var den som så många gånger fått mig att le, skratta men också var han den jag ville dela mitt liv med. Men han ville inte det med mig och jag undrar verkligen hur en går vidare från det, att förlora sin självfrände.
 
Jag försöker att fortsätta leva, jag försöker att fortsätta umgås med minna vänner, att måla och till och med ibland gå på fester. Jag behövde verkligen folk runt omkring mig. Jag visste det, men ibland gjorde allt för ont och det enda jag gjorde var att gråta. Men jag försökte verkligen, för att det var det enda som fick mina tankar att fokusera på någonting annat än Josef. 
 
En kväll ringer Jelena och André till mig och säger att vi ska gå på fest hos en tjej i våran klass vid namn Towa. Jag sa att jag inte orkade, att det var en sådan där dålig dag idag men de köpte det inte. "Du vet hur mycket du behöver detta, Happy.", sa André. "Du måste komma ut, att ligga i ditt rum och tycka synd om dig själv kommer bara göra saken värre, det vet du.", sa Jelena med sin lena röst. "Vi kommer ha så jävla kul, du, jag, André och Sofie. Kom igen, snälla?", fortsatte Jelena bädjande i luren. Jag visste att hon aldrig skulle ge sig så jag suckade "Okej, okej, okej, jag kommer.", svarade jag och skrattade. Jelena och André gjorde ett segerrop i luren, "Inget läppstift idag Happy, för du ska hångla!", ropade André innan de la på. Jag stod där med telefonen i handen och skrattade för mig själv. Mina älskade vänner, hur skulle jag överleva utan er?
 
Klockan åtta på kvällen var jag klar, jag hade lockat mitt askblonda hår, applicerat två perfekta eyelinervingar på mina ögonlock tillsammans med den bronsaktiga skuggningen. Jag hade gjort som André sa och struntat i läppstiftet. Till klädsel hade jag en grå crop top och en en svart, tajt och kort jeanskjol och så klart, mina svarta vans till det. När Jelena, André och Sofie kom för att hämta mig så var klockan runt halv nio. Jag satte mig i bilen och Sofie skrek "HELVETE HAPPY! Du går all in för detta ser jag!" till mig och jag kände hur mina kinder blossade upp och jag rodnade. Jag hade faktiskt försökt, för jag visste att jag var tvungen att gå vidare och bästa sätt är väl att hitta några nya människor att ha kul med tänkte jag. Vi kom fram till Towa och festen var i full gång, jag tittade ut och log. Fan, detta skulle bli kvällen jag kom över honom. Detta skulle bli kvällen jag levde för första gången på flera månader. Vi gick in och det var folk överallt, folk i alla åldrar och kön. Towa kom fram till oss och välkomnade oss, berättade vart alkoholen fanns och hoppades att vi skulle få en trevlig kväll. Vi gick mot köket för att ta oss något att dricka. Där stod han. Där stod Josef, bredvid Elin. Jag fick plötsligt svårt och andas och hela min bröstkorg gick i tusen delar. Han såg mig och jag såg honom. Jag vände mig om och sprang ut genom dörren. Han sprang efter "HAPPY!", skrek han. "HAPPY, SNÄLLA STANNA. JAG VILL BARA PRATA MED DIG.". Jag vände mig om, tårarna hade nu börjat rinna ned för mina kinder. "VAD FAN FINNS DET ATT PRATA OM, JOSEF!?", skrek jag tillbaka. "DU LÄMNADE MIG, DU VAR OTROGEN MOT MIG. DET FINNS INGET ATT SÄGA. DU ÄR ETT SVIN, ETT ÄCKLIGT JÄVLA SVIN. DET ÄR VAD DU ÄR, JOSEF!!", skrek jag samtidigt som hela min kropp sjönk ned till marken och hela jag skakade. Han satt nu tätt intill mig och höll om mig, han grät. Jag försökte ta mig ur hans grepp men han höll om mig sådär krampaktigt som pappa alltid får göra om kvällarna. Samtidigt som jag aldrig vill komma ur detta grepp för det var endast när han höll om mig som jag kände mig trygg så visste jag att detta endast gjorde mig illa. Jag hörde snabba steg komma mot oss. Det var André och Sofie. "SLÄPP HENNE DIN IDIOT!", skrek André och drog ner Josef på marken. "Du låter Happy vara förstår du det? Du har sårat henne tillräckligt, hör du mig?". Jag reste mig och sa "Snälla André, släpp honom. Han har rätt, vi behöver prata. Han är skyldig mig det, han är skyldig mig en ursäkt.". André släppte taget om Josef, reste sig upp och tittade på mig. Han gick fram torkade bort maskaran som runnit från mina ögon och viskade i mitt öra "Jag kommer aldrig låta honom göra dig illa igen. Händer det något så ropar du, okej?". Jag tittade honom i ögonen, pussade honom på kinden och svarade "Jag älskar dig, det vet du va?". Han log mot mig och gav mig en kram. 
 
Jag och Josef satte oss på en bänk en bit bort från alla andra. Han grät men inte jag. Jag stirrade ut i tomma intet och kände absolut ingenting. "Jag saknar dig så jävla mycket", fick han fram tillslut. "Snälla Josef, säg inte så.", svarade jag. Han vände sig mot mig och jag tittade på honom. Han var inte så vacker som jag minndes honom. "Vad ska jag säga då?", frågade han. "Säg mig bara varför, varför kastade du bort allt det vi hade tillsammans för ett ligg?", svarade jag. "Jag vet inte, Happy. Jag vet inte...". Jag skrattade till och såg på honom. "Du är en större idiot än jag trodde". Jag reste mig upp, vände mig mot honom och sa "Tack.". Han tittade förundrande på mig "Tack för vad?". "Tack för att du fick mig att inse att du inte värd mina tårar", svarade jag och vände mig om och gick in igen. Jag hade inte kommit över honom, men jag hade insett att jag var värd så mycket mer och att han inte var min själsfrände. Jag insåg att jag inte behövde honom.
 
Klockan var runt halv tio när jag kom in igen. Jag gick fram till Jelena och Sofie och drog tag i deras händer och drog med dem in på toaletten. De tittade frågande på mig och jag bara log. "Hjälp mig, I'm a hot mess. Hjälp mig att bara bli het så jag kan få hångla någon gång", sa jag och vi skrattade. De plockade fram allt smink de hade tagit med sig och hjälpte mig att bli sådär snygg igen. Sedan gick vi ut och dansade. Jag kände hur någon tittade på mig, jag vände mig om och såg en mörkhårig tjej titta mot mig och le. Hon har hår ned till midjan och septum. Hon bar ett par avklipta Levi 501 och en svart crop top. På överarmen har hon en tatuering som gestaltar tre rosor. Hon var precis en sådan tjej jag attraherades av. Jag vände mig mot Jelena. "Vem är hon? Vad heter hon?", frågade jag uppriktigt nyfiken. "Det är Lykke, hon är ny. Hon ska börja i våran klass till hösten, en bild estetare hon med.", svarade hon leende. Jag vände mig om, gick fram till Lykke. "Hej, Happy!", sa jag och sträckte fram min hand. "Hej, Lykke!" sa hon med sin raspiga röst och skakade min hand. Jag lutade mig fram och kysste henne och det kändes så jävla bra. Det kändes så jävla bra att jag var fri från honom och vågade kyssa någon annans läppar än hans.
 
Texter | | Kommentera

För det är det enda jag vill, att ha dig nära mig

"Jag vill bara att du ska titta på mig som jag tittar på dig.
Jag vill bara att du ska se hur mycket jag vill ha dig,
för jag vill ha dig så mycket att jag inte vill ha dig.
Jag vill ha dig så mycket att jag är rädd att hjärtat ska stanna,
utan dig."
 
"Jag drömmer om att få vakna upp bredvid dig,
att få känna dina andetag i min nacke,
att få känna din kropp mot min
För det är det enda jag vill,
att ha dig nära mig.

Jag drömmer om att få vakna upp med örat jämte mot din bröstkorg,
att vakna upp till ljudet av ditt hjärta,
att få känns din hud bränna mot min.
För det är det enda jag vill,
att ha dig nära mig"
"Jag ser in i de blåa ögonen. 
De ögonen som får mitt hjärta att skälva.
De ögenen som får mig att göra vad de än vill att jag ska göra.

De ögonen är ögonen hos personen i mitt huvud.
De ögonen må vara blåa men jag ser de svarta.
Svarta av ondska och hat."

Texter | | Kommentera

Vardags bubblande

"Jag fann dig gåtandes i regnet.
Du sa att om du grät i regnet skulle ingen se dina tårar.
Men jag såg.
Jag såg hur du kämpade.
Jag såg smärtan i dina ögon.
Jag behövde inte se dina tårar för att se hur trasig du var."
 
"Varje gång jag ser dig stannar mitt hjärta.
Men på något sätt vill jag inte erkänna det.
Erkänna att mitt hjärta slår för dig,
och endast för dig min älskade."
 
"Ditt leende får mig knäsvag.
Dina läppar mot mina får hela jag att svindla.
Hela du får mig att försvinna till en plats där allt som finns är du.
Du är det enda jag tänker på.
Det är när jag tänker på dig som jag tänker klart,
Samtidigt som jag tänker som oklarast när jag tänker på dig."
 
"Jag står där framför spegeln och studerar mig själv.
Jag studerar varenda liten millimeter på min kropp när tårarna börjar rinna ned för min kind.
Varje gång kommer de där förbaskade tårarna.
Det finns inget jag hatar så mycket som mig själv och min kropp.
Rösten i mitt huvud börjar lista upp alla de brister som finns på min kropp.
De är så många att de skulle gå snabbare att säga vad på min kropp som är fint.
Det skulle inte komma ut ett enda ord ur mig då.
För inget på min kropp är fint nog.
Inte enligt mig själv åtminstone."
 
 
Texter | | En kommentar
Upp